Tack Gullviva!

Nu blommar gullvivorna här på gården och då tänker jag på vårat fjordsto som hette Gullviva. Jag är inte vidskeplig av mig men jag tror ändå att det är "våran" gullviva som följt med oss hit. Nästan ingen annanstans härikring har jag stött på denna söta lilla blomma, som till viss del är fridlyst.

Gullviva fick jag och min syster av mormor och morfar när jag var 11 år. Mormor tyckte helt enkelt att vi skulle ha nåt kul att göra när vi var där och hälsade på:) och kruxet i det hela var att mormor och morfar bodde 50 mil bort så ni förstår att varje ledig tid och alla skollov tillbringades hos dom. Morfar fick sköta om henne mellan loven och han hade tanken att använda henne i skogen, vilket han också gjorde till husbehov, även om dom hade delade meningar om hur det skulle gå till då Gullviva hellre gick iväg och betade lingonris än stod still när han skulle lasta timmer. När hon kom till oss var hon bara 2 år så jag fick den äran att rida in henne och det är något som jag inte riktigt kan förstå idag, hur dom kunde tillåta en 11-åring hantera henne hur som helst, men, men, det gick det med, med livet i behåll.
När jag sedan gick ut högstadiet så hämtades Gullviva ner hit till Falun och blev ridhäst på allvar. Det var dressyrträningar, hopptävlingar, barnridning på marknader och julskyltningar osv osv... så kul vi har haft med henne och så många som hon fostrat.
Gullviva blev kvar med mig och syster tills för 3 år sedan då vi fick ta bort henne pga ålder, då var hon 30 år. I 28 år fick vi glädjas med henne och jag har henne att tacka för mycket!

 

Här är Gullviva med min Therese som då var dryga 3 år, i full fart!

Gullviva och Maggan in action!

Här är det löshoppning och var det något hon var bra på så var det att hoppa, högt och snabbt!

... och här är Maggan, i unga år, som jag hittade ett gammalt kort på,

Arragorn och Cherokee´s mamma.