Så var det gjort!

Idag var dom här och gjöt grunden åt oss, äntligen. Kl 0700 dundrade pumpbilen in på gården och då var det bara att börja förbereda innan betongbilarna skulle komma. Något nervöst eftersom när dom väl sätter igång så är det bara att köra på och inget får gå fel. Vi lejde in folk som hjälpte oss och det är bara ett måste om man vill få det riktigt gjort. 5 betongbilar krävdes men ändå tog det inte mer än 3 timmar att få det klart. jag hade trott att vi skulle få hålla på hela dagen så vi fick istället en välbehövlig soffvila, Robban och jag, på em:)

Det tog oss nästan 2 månader med markarbete och iordningställande av grunden och nu när man ser resultatet så är det så skönt att det är klart. Det har varit skitigt och tungt och det dröjer länge innan vi ger oss in på nåt liknande igen. Man tror att det bara är att ordna med en gjutgrund och sen släppa på betongen men det finns en hel del bestämmelser man måste följa för att få bygget godkänt av länsstyrelsen, bla ska plattan potentialutjämnas vilket menas att armeringen måste jordas och det gäller också för inredning som består av metall så Robban har fått legat på knä och svetsat ihop alla mattor - bara det ett hästjobb.

Här är alla grabbarna igång och i stort sett färdiga. Bara den sista putsen kvar runt brunnar och vid portar!

Det blev en skvätt över också så den la vi som en ramp upp till gödselplattan, perfekt.

Men, ingen rast och ingen ro... imorgon 0730 är dom här och levererar stallet!

Träningsvärk & Träingsvärk!!

Uj, vad vi ligger och kvider på soffan nu. Det värker precis överallt. Ibland är det bra att man inte vet vad man ger sig in på, för då skulle det inte bli nåt. Nu har vi slitit i 1 månad, kvällstid och helger, med markarbete och för att få klar grunden. Det är enormt slitig och tungt och jag bara längtar tills vi får ta på snickarbälte för det känns som finjobb just nu. Men nu har vi 2/3 kvar att isolera och lägga matta, sen kan betongbilarna komma, förhoppningsvis om en och en halv vecka. Det vore bra om det höll för v 43 kommer stallet och då är det bra om vi kan resa det så fort som möjligt. Nu måste också vädrets makter vara med oss så vi inte får en massa snö i slutet av oktober för då blir det lite väl jobbigt.  Det är ju inte bara grunden och stallet som ska till utan med det så följer en massa annat arbete också, det har grävts in el, vatten och avlopp, stallbacken har grävts och planerats och diken ska dikas... vi har snart grävt och flyttat om allt här på gården och idag lyckades vi också skada inkommande elkabeln så en fas rök... men men lite får man väl räkna med! Dessutom har jag fått muskler upptäckte jag när jag skulle gå och lägga mig, häromkvällen, haha, vilka underarmar och vader, fick knappt ihop vinterstövlarna när jag tog fram dom. Här behövs inga Friskis & Svettis eller Nautilis-klippkort:)

Här kan ni följa utveckligen:

Unexpected Adder!

Jag måste visa våran fina "Uno" som jag och min syster köpte 2001 och som fortfarande är i vår ägo men utlånad sedan några år tillbaka till en go tjej, Martina. Uno är född 1998 och är en "tjyvparning". En unghingst efter Porfyr-Drabant tog sig in till ett sto efter Pascal och detta blev resultatet. Han var 3 år när vi köpte honom och hingst men fick kastreras innan han kom till oss. Han är ett flott och ståtligt halvblod och vore han ett sto så skulle han vara kvar hos mig.

Anledningen till att han är hos Martina är i första hand för mitt intresse av avel och då kommer jag inte så långt med en valack men också för att han hade problem med sina fötter. Han fick hornpelare som var tvugna att opereras bort och efter det följde ett enorm arbete med specialskor, gipsning, plattor och div andra specialbehandlingar. Efter att det började räta upp sig så fick han hovböld på hovböld omväxlande beroende på inre omständigheter eller yttre. Det kunde vara pinnar och annat diverse som penetrerat sulan eller så växte dom innefrån. Så det kändes en period som om vi inte gjorde annat än pendlade mellan U-tuna och andra instanser. Det tog 2-3 år innan det blev nån rätsida på det hela och han pendlade mellan behandlas (?) eller gå till slakt. Men vi gav oss inte utan bestämde oss för att han får den tid han behöver så länge han inte står med smärtor. Nu blev det ändå så att vi "tröttnade" när han väl var frisk och jag kände att jag orkar inte "rida in" denna häst åter igen. Tror ingen häst blivit "inriden " så många gånger som Uno, utan Martina, som då fanns i vårt stall och själv ägde ett arabsto, fattade tycke för honom och började rida - det slutade med att hon fick ta honom med sig under sina studier i Uppsala och där är han kvar. Det härliga är att Uno har inte haft några som helst problem med varken fötter eller annat de senaste 5-6 åren och han och Martina bara älskar varandra. ... Så han får bli kvar med henne så länge hon vill ha honom så får han kanske komma hem på ålderns höst!

Här är några småvideo som jag hittade. Det är syrran som longerar samtidigt som hon filmar:)

Får ursäkta den dåliga kvaliten.

Fler Spanska Dressyress!

Inte bara Fuego & Juan Manuel Munoz har haft lyckan med sig i dressyrsammanhang utan Heleno´s uppfödare Enrique de Benito - Yeguada PRE Benito Rodriguez e Hijos har kvalat in till finalen för bästa 6-åriga dressyrhästar på SICAB nu i november med Abanico XVIII och Nubio. Fantasktiskt roligt!

Abanico XVIII rankad som 8:e bästa 6 åriga dressyrhäst och Nubio som 6:a. 

Håller alla tummar för att det går bra och jag vet att Enrique har siktet på att vinna SICAB-finalen:)

Här är Abanico:



..och här är Nubio:

Här i skocken av 2 åringar finns båda med och då visste dom nog inte att dom skulle till SICAB:)

VIVA FUEGO XII

Ingen har väl undgått helgens historiska händelse - Fuego och Juan Manuel Munoz prestationer från VM i Kentucky. Vilken häst och vilken ryttare! Tror nästan hela världen är försälskad i denna vita vackra springare.
För oss som har PRE är den här händelsen inte bara en glädjeyra över att dom gjorde så bra ifrån sig utan det är också ett erkännande att PRE verkligen har att göra i dressyrvärlden´s toppskikt. Jag tror att det här ögonblicket är början på något väldigt spännande framöver - PRE kommer att respekteras för den kapabla häst den är.
Det här kommer nog sporra alla svenska uppfödare som, många gånger i motvind, jobbar och sliter och tror på sin sak, att forsätta mot målet att få fram goda, sunda, rastypiska dressyratleter med stor betoning på just rastyp.