Det är så längesen jag loggade in i bloggen så jag hade nästan glömt bort lösenordet, men det gick tillslut:) Två månader har gått fort men när man blickar tillbaka så känns det som en evighet. Jag tror jag befunnit mig i nån sorts oharmonisk dvala och äntligen börjar vakna till liv igen, skönt. Vi har gjort en lång resa de senaste åren och vi har nog haft behov av att bara landa i de hela. Det var inte så bara, kan jag intyga, att flytta ett helt stall från ett ställe till ett annat och jag förstår nu att jag har varit väldigt orolig och nervös en tid. När man är i det så märke man det inte utan det är först när man börjar komma ur det som det slår en. Vi hade ju en ganska tråkig start också, först med Botijo ocj Arragorn som misstänktes ha kvarka el influensa, vilket det ju inte var, men sjuka var dom iallafall och där försvann 2 månader då vi valde att isolera hästarna genom att ha absolut kontaktförbud. Var aldrig orolig för herrarnas del men däremot att Lilleman också skulle smittas och det vill man inte ska hända en fölunge som antagligen är väldigt känslig då han åkt ända från Spanien och kommit till ett helt främmande land. Dessutom fick ju han en släng av lunginflammation innan så det kändes som det räckte med det. Sen passade lilla Charlie på att somna in, mitt i allt, och Heleno gick fullständigt in i väggen, vilket medförde att han och jag kom på kant med varandra. Han var riktigt olycklig. Men nu känns det som om alla pusselbitar börjar falla på plats och lugn och harmoni börjar äntligen infinna sig. Känner att min tyngdpunkt nu ligger i bäckenet och inte i axlarna, puhhhh.... Jag har varit riktigt orolig för mina kompanjoner och minsta lilla gnägg, skrap i väggen, kliande i krubbor eller bus i hagarna har triggat igång mitt adrenalin på samma sätt som det gör när ens barn skriker, jobbigt. Varje morgon jag öppnat dörren till stallet så har jag, det först jag gjort, slagit en koll över att det STÅR en häst på alla fyra i varje box. Det har tagit tid för hästarna att finna sig till rätta och jag tror det beror på att alla kom samtidigt till ett nytt ställe.
Men nu känns det bra och jag känner igen alla hästarna igen. Heleno har, som det verkar, kommit över sin sorg och börjar finna sin nya plats. Charlie var uppenbart Helenos ledsagare och gjorde det nog bekävmt för Heleno som då slapp ta på sin en hingskostym, när han nu försvann så fick nog Heleno en identitetskris och därigenom så ifrågasatte han mig hela tiden genom att fråga; Är det du eller jag som är ledare nu? och han har verkligen bönat och bett om att få slippa den rollen, och det förstår han nu att han slipper. Det blev också bättre när han fick ta över Charlies box, då var det precis som att han blev trygg igen. Precis som han alltid brukar vara.
Lilleman har också fått ett eget krypin och det tyckte både han och hans mamma var väldigt skönt. Han var jättteduktig och har inte sagt ett pip om det. Det är en fördel när man inte har så bråttom att skilja av, då ger det sig självt.
Vi har börjat med Botijos inridning också och det är jättespännnade. Trodde det skulle kunna bli lite tidskrävande då Botijo är väldigt känslig men inte då, han är kolugn och tycker det är riktigt kul. Vi har kommit igång med Heleno också och han har fått jobba i lina ett tag och nu är det dags att ta vid från ryggen istället. Han ser jättefin ut och man kan inte tro att han haft en lååång semester, men med den grundfysik han har så är det inte så konstigt. Han är ren och skär styrka, rakt igenom. Var och köpte mig en handbroms (pelham) till honom så jag är garanterad att det tar stopp, när jag har tänkt så:)
Nä nu ska jag ut i solen, ha det gott!
Lilleman börjar bli en stor kille och har lagt sig till med en äkta masfrilla:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar